Lillbiggan: Ryokan som försvann i regnigt Kyoto

Ja, då bar det av till Kyoto med supersnabba Shinkansen. Två och en halv timme tog det och ju närmare vi kom desto mörkare blev molnen. I Kyoto skulle vi bo på en traditionell ryokan som jag valt med omsorg med avseende på läge och pris. Det visade sig dock vara helt omöjligt att hitta stället trots fantastiskt hjälpsamma främlingar som utan problem vandrade med oss i ösregnet i mer än en timme i jakt på det försvunna boendet. När vi väl hittat adressen visade det sig att de bytt ägare och inte längre hyrde ut rum! Ja och där stod vi, en dyngsur och frusen familj på fyra personer utan någonstans att bo. Efter att ha tackat det snälla unga paret som vandrat med oss gick vi in på första bästa hotell och berättade vad som hänt och frågade om de händelsevis hade rum lediga. Det hade de tyvärr inte, men de uppmanade oss att kontakta Booking.com och berätta vad som hänt. De erbjöd oss att slå oss ner och ta kaffe och läsk i lobbyn medan jag ringde bokningssiten. Vi erbjöds ett nytt boende med till och med bättre läge än det jag ursprungligen bokat så det löste sig tack och lov. När vi kom hem till Villa Kyoto Saiin som det hette möttes vi av en äldre herre med paraply som stod utanför i regnet och väntade på oss. Jag vågade inte tänka på hur länge han kan ha stått där. Han bjöd oss på grönt te och kakor. Det satt fint efter vår blöta långpromenad.

Någon teceremoni blev det ju inte, även om vi drack en massa grönt te. Tycker inte så mycket om det egentligen, men i Japan fungerar det. Det är nog för att det hör till skulle jag tro.

Vi tog oss ut och åt middag på ännu ett ramenställe. Det dröjer nog innan jag äter ramen igen.

Eftersom vi bara hade två hela dagar i Kyoto var det bara att gilla läget. På med regnjacka och till första affär som sålde paraplyer. Där var vi med om något märkligt. När jag betalat för paraplyerna ställde säljaren upp en låda på disken och höll upp tre fingrar och uppmanade mig att sticka in handen. Jag gjorde som han sa och drog ut tre lotter där jag vann en islatte, en lunchportion nudelsoppa och en liten flaska med någon sött smakämne som man ska ha till desserter.

Det blev tempelrunda med paraplyer i östra Kyoto första dagen. När vi klev av tunnelbanan i Karasuma regnade det så mycket att jag lyckades övertyga framförallt maken om att ta skydd på McDonalds. Barnen var ju inte svårövertygade. Jag tog en latte, dottern en cheeseburgare och sonen beställde en creme soda. Det måste väl vara den absolut värsta sockerbomben i världen! Fast det var kul att prova.

Singin' in the rain... ja det gäller att tänka positivt.

Ett av de största tempelområdena hade en fantastisk japansk trädgård. Den var säkert ännu mer fantastisk i vackert väder.

Högst uppe i trädgården kunde vi titta ut över Kyoto och se en del av bergen som omger staden på tre sidor.

Det var iallafall inte kallt och tempelbyggnaderna var imponerande. Vi bevittnade faktiskt en buddistisk gudstjänst. Det var mäktigt. Vi smög in och lyssnade på munkens monotona ramsa. Maken tyckte det lät som "min-nya-dyna-min-nya-dyna-min-nya-dyna", men det sa han troligtvis inte :)

Det hann bli mörkt innan vi tog oss tillbaka till Saiin. Inte för att det gjorde så mycket. Det hade ju till och med slutat regna, vilket bådade gott för morgondagen.

Gamla stan i Kyoto är riktigt fin. Lite synd att det hann bli mörkt innan vi hittade dit bara.

Tunnelbanenätet i Kyoto är betydligt mindre än i Tokyo och kontantkassan (Suicakortet) fungerar både här och i Tokyo och underlättar resandet betydligt.

Givetvis blev det sushi ett par gånger. Vi åt på ställen där det bara fanns japaner. Det var speciellt för där välkomnades alla gäster med glada tillrop av sushikockarna. På ett av ställena hade det ett akvarium och det visade sig inte vara för dekoration. Rätt var det var kom en håv ner och en stackars liten firre blev fångad och inom kort troligen omvandlad till sushi.

Vår andra hela dag i Kyoto tillbringade vi i Arashiyama där bambuskogen finns, men innan vi begav oss till skogen provade jag några mysko grön bollar. De var speciella.

Arashiyama är ett rekreationsområde som är riktigt fint. Lite kontrast till storstäderna vi tillbringat de första fem dagarna i.

Bambuskogen var imponerande. Jag har läst någonstans att bambu kan bli fyra meter hög, men de här är betydligt högre. Lite märklig skog egentligen. En massa gröna pinnar och inga grenar eller blad. bladen sitter högst upp.