Jag önskar mig..

..en kryssning i Karibien med familjen när jag fyller 50. Japp, så nu vet ni det :)



I år blir det en massa annat resande så det blir väldigt kostsamt och klämma in en kryssning. Visserligen blir det mest i jobbet, men privat blir det en del också. Först ut blir nog Storbritannien, sedan Italien, Spanien, Japan och Polen... Japanäventyret - om jag vågar åka - blir en kostsam historia för min barn vill följa med förstås och om det blir så ryker ju Karibien så det visslar om det. Fast vad är en kryssning? Den kan ju vara fruktansvärt trist och långtråkig och.. och alldeles, alldeles underbar.

Vintern - inte min grej längre

När jag var yngre tyckte jag om vintern. Då åkte vi upp till Åre över jul och susade ner för backarna i hundranitti, men nej.. Det lockar mig inte längre. Kanske har jag blivit för klok för att ge mig ut på sådana strapatser? Jag minns hur snabba mina nyinköpta Olin var. Har aldrig åkt så snabbt i hela mitt liv. Det var kul, men nu skulle jag aldrig våga. Tänker också på gången när jag stod på skidor för första gången på sex år och första backen jag skulle ta var Åreskutans baksida. Off-pist i nysnön. För tusan det skulle vi! Jo, om jag kunde åka? Absolut! Gick ju i skidskola när jag var 15... mindes att jag var riktigt bra. När jag väl stod där och tittade ner för den branta backen, var jag inte lika säker. Jag tvekade väldigt länge. Mina kompisar försökte peppa mig och till slut, efter en kortare evighet tog jag mod till mig. Klart jag skulle åka! Jag missbedömde dock lutningen och fick upp farten alldeles för snabbt. Jag glömde bort att svänga och körde störtlopp! I samma ögonblick som jag tänkte "det här går aldrig" föll jag. Nej, jag slog ett antal volter och kompisarna och pojkvännen trodde jag slog ihjäl mig. ..och det trodde jag med när jag förlorade medvetandet för en stund. Min första tanke när jag vaknade upp var: "Är det så här det känns att vara död? Det var ju inte så farligt!". Sedan började jag höra röster och insåg att jag levde trots allt, men när jag slog upp ögonen var allt svart. Attans! Blind! Jag hörde mitt namn ropas. Jag blinkade några gånger och sedan såg jag allt i lila. Bättre än att vara blind iallafall, minns jag att jag tänkte. Till en början vågade jag inte röra mig av rädsla att jag brutit nacken eller ryggen. Hade jag blivit förlamad? Jag kände inte min kropp.. men så kom smärtan i händerna. Bägge tummarna gjorde rejält ont. Ingenting annat. Med lite hjälp kom jag upp på benen till både min och de andras stora lättnad, men stavarna kastade jag ifrån mig. Jag kunde inte hålla i någonting på grund av smärtan i tummarna. Körde hem till stugan utan några problem. Det går ju alldeles utmärkt att åka utan stavar också om man tar det lugnt. Dagen efter var högerhanden blå och då blev det sjukstugan där läkaren konstaterade att inget gått sönder. Det var bara ledbandet som sträckts i höger tumme. Vänstra tummen hade jag bara stukat. Lite snyggt gips och sedan var det bara att fortsätta åka och då gick det mycket bättre. Min lärdom från den resan var att man inte börjar med off-pist när man inte åkt på ett tag. Ta en grön eller blå backe några åk och sedan ökar man svårhetsgraden.

Efter detta skidäventyr hade jag många fler som tack och lov inte blev lika dramatiska. Stod på ett par skidor igen för ett par år sedan för att lära dottern åka slalom. Det var kul, men någon längtan till skidsemester har jag egentligen inte. Jag vill hellre till värmen.

Laddning av batterierna på japanskt vis

Idag blev det en tur till Yasuragi i Nacka. Inget dumt sätt att inleda det nya året på vill jag lova :) Vad passar bättre en kall vinterdag än att åka till ett spa med varma källor utomhus? Tonvis med frukt och litervis med spirulinate gick åt för att hålla vätskebalansen i schack. Ja för, förutom bad blev det både Qi Gong och Yoga. Detta toppades med en fantastisk fyrarätters middag. Sushi, friterade dumplings, hjortstek....

..och inte minst den supergoda efterrätten bestående av lichisorbet med körsbärssås.

Chokladefterrätten gick tydligen inte av för hackor den heller :)

Efterrätten fick vi inmundiga i det fina lilla sidorummet bredvid restaurang Tokyo, sittande på kuddar vid låga bord. Det kändes lite exotiskt.

Det kändes också lite märkligt att inte barnen var med. De två tidigare besöken var ju på Yasuragi kids som hålls under juli och augusti. Dottern var lite putt för att hon inte fick följa med denna gång, men övriga tider på året är det ju åldersgräns på Yasuragi. Lovade att ta med henne och storebror i sommar också. En lugn och trevlig eftermiddag och kväll i japansk anda så nu känner jag mig så härligt avspänd och redo för ett nytt år ;) ..kanske det blir Japan på riktigt i juni också. 

2016 ska bli ett fantastiskt år!

Ja, för det har jag bestämt! 2015 var ett prövande år - dock med ljusglimtar - så nu får det vara nog. I år ska det blir så mycket bättre!

God fortsättning!

Det nya året började vi som sagt med teater och igår monterade vi mitt nya piano så nu ska jag börjar klinka igen. Jag inser ju att jag aldrig kommer upp till samma nivå som när det begav sig, men det spelar ingen roll. Nu gör jag det för att det är roligt.

Igår avlöste besöken varandra så det blev fika hela dagen :) Idag blir det äventyrsbad och imorgon Yasuragi för att ladda batterierna inför nya utmaningar detta år. I år ska jag ha roligt! Förra året, liksom de två tidigare åren, gick mest ut på att "stå ut", "stå på sig" och att "ta sig igenom" olika utmaningar om man ska uttrycka sig tidsenligt. Nåväl. I år är det mitt år. Vi får väl se vad det innebär, men värre än förra året kan det knappast bli. De stora ljusglimtarna 2015 var våra resor - framför allt Rom och Aruba. Tack för allt stöd och hjälp från familj (främst svärmor), vänner, bekanta och kollegor! Utan er hade jag aldrig orkat <3

Snövit och Yohio

Ja nu har vi varit och sett Snövit. Det var kul, men usch vilken publik! Man baxnar! Det hela började dock bra. Vi hade 3 platser på kanten, men mamman och dottern som hade platserna bredvid oss ville byta eftersom de hade så mycket packning (!) Inte mig emot! Vi fick jättebra platser tack vare detta byte så både jag och barnen såg utmärkt. Värre var det för de vi bytte med för personerna framför dem höll på och krånglade hela första akten. Mamman försökte få dottern att byta plats med henne, men dottern vägrade och mamman envisades. Efter pausen bytte de plats och det blev lugnt. Det här med platsbyten och vuxna som plötsligt ställer sig upp mitt under pågående föreställning är ett oskick! Likaså godispåseprasslandet. ..men kan man inte se en föreställning utan att äta godis? Man måste inte äta hela tiden! Prasslandet är dessutom väldigt störande och nu hade vi högljutt prasslande från flera håll. Tur att artisterna hade mikrofoner annars hade vi stundtals inte hört vad de sa!

Förställningen då? Ja den var väl som förväntat. Det finns ju många duktiga musikalartister i landet så jag förväntade mig inte annat än en bra föreställning. Nanne Grönvalls  häxa och barnsnövit var särskilt bra. Dvärgarna var jag inte så förtjust i.. Där blev det lite för mycket buskis för min smak. Yohios prins hade jag låga förväntningar på efter att ha läst diverse recensioner, men han var helt ok som brattig spoling. Kanske han vuxit in i rollen? Barnen bakom oss satt och hoppade av förväntan och längtade efter att se Yohio. En av dem teaterviskade "Jag längtar till att Yohio kommer". Det var ganska gulligt :) .

Det fanns en del gulliga djurinslag bl a fyra vita kaniner som min kanintokiga dotter gillade särskilt mycket.

I pausen ville dottern ha ett program så det fick hon. Man fick ju bara fotografera i slutet på akterna och det var ju lätt att missa och inte blev det särskilt bra heller. Bilderna i programmet var däremot fina förstås.

Dottern tyckte det var jättebra, men sonen var mer neutral. Snövit riktar sig nog till yngre barn och kanske mer till småflickor än till tonårspojkar. Ja det hade jag kunnat räkna ut med lilltån. Jag vet :). Sonen såg mest fram emot MCD efteråt. Vi ställde oss utanför sceningången och hoppades på att få en autograf av Yohio och det fick vi. Det var inte svårt att känna igen honom med det vita håret och solglasögon i det högst osoliga vädret och mörkret. Dottern var för blyg för att be om en autograf så mamma fick rycka in. Det är väl det vi är till för :) ? Så nu har Yohio använt en av mina pennor som han dessutom var tvungen att få igång genom att rita på sig själv. Hoppas han fick bort bläcket till nästa föreställning bara. Dottern var förtjust.

Yohio sa inte ett ord och skyndade raskt iväg efter att den lilla skaran av 9-10-åriga tjejer fått sina autografer. Någon som vill köpa en penna som Yohio hållit i :) ?