När jag var yngre tyckte jag om vintern. Då åkte vi upp till Åre över jul och susade ner för backarna i hundranitti, men nej.. Det lockar mig inte längre. Kanske har jag blivit för klok för att ge mig ut på sådana strapatser? Jag minns hur snabba mina nyinköpta Olin var. Har aldrig åkt så snabbt i hela mitt liv. Det var kul, men nu skulle jag aldrig våga. Tänker också på gången när jag stod på skidor för första gången på sex år och första backen jag skulle ta var Åreskutans baksida. Off-pist i nysnön. För tusan det skulle vi! Jo, om jag kunde åka? Absolut! Gick ju i skidskola när jag var 15... mindes att jag var riktigt bra. När jag väl stod där och tittade ner för den branta backen, var jag inte lika säker. Jag tvekade väldigt länge. Mina kompisar försökte peppa mig och till slut, efter en kortare evighet tog jag mod till mig. Klart jag skulle åka! Jag missbedömde dock lutningen och fick upp farten alldeles för snabbt. Jag glömde bort att svänga och körde störtlopp! I samma ögonblick som jag tänkte "det här går aldrig" föll jag. Nej, jag slog ett antal volter och kompisarna och pojkvännen trodde jag slog ihjäl mig. ..och det trodde jag med när jag förlorade medvetandet för en stund. Min första tanke när jag vaknade upp var: "Är det så här det känns att vara död? Det var ju inte så farligt!". Sedan började jag höra röster och insåg att jag levde trots allt, men när jag slog upp ögonen var allt svart. Attans! Blind! Jag hörde mitt namn ropas. Jag blinkade några gånger och sedan såg jag allt i lila. Bättre än att vara blind iallafall, minns jag att jag tänkte. Till en början vågade jag inte röra mig av rädsla att jag brutit nacken eller ryggen. Hade jag blivit förlamad? Jag kände inte min kropp.. men så kom smärtan i händerna. Bägge tummarna gjorde rejält ont. Ingenting annat. Med lite hjälp kom jag upp på benen till både min och de andras stora lättnad, men stavarna kastade jag ifrån mig. Jag kunde inte hålla i någonting på grund av smärtan i tummarna. Körde hem till stugan utan några problem. Det går ju alldeles utmärkt att åka utan stavar också om man tar det lugnt. Dagen efter var högerhanden blå och då blev det sjukstugan där läkaren konstaterade att inget gått sönder. Det var bara ledbandet som sträckts i höger tumme. Vänstra tummen hade jag bara stukat. Lite snyggt gips och sedan var det bara att fortsätta åka och då gick det mycket bättre. Min lärdom från den resan var att man inte börjar med off-pist när man inte åkt på ett tag. Ta en grön eller blå backe några åk och sedan ökar man svårhetsgraden.
Efter detta skidäventyr hade jag många fler som tack och lov inte blev lika dramatiska. Stod på ett par skidor igen för ett par år sedan för att lära dottern åka slalom. Det var kul, men någon längtan till skidsemester har jag egentligen inte. Jag vill hellre till värmen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar