Ett tecken..

Jag snubblade nästan över en bukett tulpaner idag när dottern och jag var på väg till baletten. En jättefin bukett som någon uppenbarligen hade tappat mitt på trottoaren vid Sveavägen! Det kändes nästan som ett tecken från ovan. Min mamma tyckte mycket om tulpaner och vi har haft en del märkligheter med det här hemma. Jag har tio trätulpaner i alla möjliga färger som jag köpte i Amsterdam för några år sedan. De står stadigt i en grön tulpanvas, men en dag när svärmor hade hämtat barnen från skolan hoppade en av tulpanerna ner på golvet och en stund senare ytterligare en. Hon blev alldeles förskräckt och satte tillbaka dem. Det var inte helt lätt för tulpanerna att bara ramla ur vasen så det hela var lite märkligt. När jag kom hem och svärmor berättade vad som hänt funderade vi lite på om det kunde vara min mamma som på något sätt ville göra sig påmind från "andra sidan". Någon dag senare hände det igen - mitt framför ögonen på mig! Maken föreslog att min mor ville att jag skulle be för henne, så jag gick till hennes grav med blommor och bad för henne och sedan höll tulpanerna sig lugna.

Blommorna verkar ha hämtat sig efter att först ha legat på gatan i en obestämt tid, och sedan varit utan vatten i nästan två timmar. Vi får se hur de mår imorgon bitti. Tror jag går till kyrkan i morgon för säkerhets skull.. mamma kanske vill att jag ber igen....eller så ville hon tacka mig för att jag tar hand om pappa. Vem vet?

Ujujuj vad man springer och springer..

..och då menar jag inte löpträning som faktiskt har ett värde. Det är ett sådant himla "jalla" hela tiden att jag ibland nästan tror att jag dött och hamnat i helvetet. Ja, vad är det för liv man lever egentligen när jobbet blir huvudsysslan och ens barn bisysslan? Är det inte så att barnen är en stor del av anledningen till att man jobbar och så hinner man knappt med dem och när man väl är med dem är man så slutkörd att man knappt orkar vara trevlig.

Jag har ett jobb jag verkligen gillar och som ger mig tillfredsställelse intellektuellt. Både lönen och förmånerna är bra. Jag har även möjlighet att förlägga delar av min arbetstid på distans och därmed få både mer tid och ork över till barnen, men... DET RÄCKER INTE! Snart är de vuxna och vad har jag gjort? Jo, jobbat bort hela deras barndom! Och för vad? För att kunna bo i ett bra område och kunna köpa allt de behöver, kunna ge dem bra och näringsrik mat, ha råd att låta dem gå på olika aktiviteter, resa utomlands några gånger om året mm. Varför klagar jag? Jo, allt det här springandet och stressandet .verkar poänglöst. Jag hinner ändå inte med. Dyker något oförutsett upp som sjukdom, problem i skolan, problem med far- och morföräldrar så kraschar allt.

Min dotter började på balett och tyckte det var jättekul första terminen och så började hon i söndagsskola, vilket gör att hennes helger inte är lediga. Nu har hon varit sjuk och gråter över att hon aldrig får vila. Långa dagar i skolan och det som ska vara kul är jobbigt. Kanske går det över snart. Hon har haft öroninflammation och håller på att återhämta sig. Hur mycket ska man pusha henne? Jag tror hon kommer bli ledsen om hon slutar med baletten när hon i så fall inser vad hon gjort. Samtidigt vill jag inte tvinga henne om hon verkligen inte vill. Det är mörkt och kallt och hon vill bara mysa inomhus i värmen och absolut inte utsätta sig för vare sig tunnelbana eller buss och inte minst sunkigt väder.

Båda barnen längtar tillbaka till dagis..till nästa lov.. till nästa semester. De längtar till att bara få vara lite mer. Det är ju alltid något och mest av allt vill de vara med oss, sina föräldrar och det kanske de inte vill så länge till och vi har ingen möjlighet att ta vara på detta.

Jag fick mig en tankeställare när vi var på Gran Canaria första gången 2009. Då var de så små mina pluttisar, bara 3 och 6 år. De var helt överväldigade över att plötsligt, mitt i december, komma till sommaren. Båda barnen vädjade till mig att vi skulle flytta dit. "Då kan du träna mamma medan vi solar och badar". För dem lät det så logiskt. När vi steg på planet för att åka hem utbrast sonen upprört: Varför bor man i Sverige när man kan bo på Gran Canaria? Jag hade öppnat dörren till en alternativ verklighet för barnen och de kan verkligen inte förstå att man inte väljer den.

Ja, nu har vi gjort Kanarieöarna till en tradition och varit där en vecka varje vinter sedan dess. I höst bryter vi traditionen och drar till Dominikanska Republiken i Karibien. Det ska bli spännande.. Nästan två veckor blir det. Överväger om det finns en möjlighet att.. kanske..byta livsstil och land.. åtminstone ibland. Vad är det som stoppar oss egentligen?

Hur blev jag Lillbiggan?

Jo, jag sommarjobbade på ett lab i Bollmora för många år sedan och där fanns det redan en Biggan som var äldre än jag så för att hålla koll på vem som var vem så blev jag Lillbiggan. Storbiggan var en ganska bestämd dam som var fullständigt befriad från humor, vill jag minnas så hon kunde lika gärna kallats för Argbiggan :). På den tiden kallade jag mig vegetarian även om det var en sanning med viss modifikation. Jag åt nämligen både fisk och skaldjur förutom alla möjliga mejeriprodukter och ägg. De flesta klarade av mitt skämtsamma svar som löd: "fisk och skaldjur är grönsaker." Argbiggan förstod inte detta skämt utan skulle förklara för mig att det minsann inte var så. Det blev nästan komiskt eftersom det förstår väl alla att en fisk är en fisk och inte en växt. Nåväl jag ska inte göra mig lustig över henne, men lite roligt var det ju. Hon var faktiskt inte den enda som skulle förklara detta för mig. Efter lite mindre än tre år insåg jag att en diet bestående av fisk och grönsaker inte är hållbart för en person som inte tycker om kokta grönsaker. När jag började drömma om stekar och grillat kött visste jag vad klockan var slagen och började äta kött igen. Så var det med det.

Den vackra underskattade tystnaden

Det som gör mig glad är som sagt odling, träning, aktiviteter med barnen, bakning, pyssel, läsning, psykologi och givetvis naturvetenskap som jag specialiserat mig inom. En gång i tiden skrev jag också flitigt såväl poesi som noveller och längre alster. Inga märkvärdiga saker utan mer som egenterapi. Ja, jag har nästan oändligt många intressen som jag aldrig hinner fördjupa mig i numera. Musik var en stor del av mitt liv fram till 2002 då jag fick mitt första barn. Då lade jag ner den biten av mig själv fullständigt trots många år av operastudier på ganska hög nivå och pianospelande, komponerande. Det märkliga är att jag inte saknar det särskilt mycket. Jag tror jag liksom blev färdig med den delen av mig själv på något vis. Kan man bli färdig någonsin med sig själv? Nej, det tror jag inte - däremot finns det bitar i ens livspussel där man helt enkelt inte hittar fler bitar som passar. Musik är nog en sådan del för mig. Jag orkar knappt lyssna på musik längre om jag ska vara ärlig eller rättare sagt: Visst vill jag lyssna på musik, men numera är jag väldigt selektiv. Jag vill verkligen lyssna ordentligt och bara på en viss typ av musik och absolut inte bara ha något i bakgrunden som dödar tystnaden. Tystnad kan vara otroligt vackert att ha i bakgrunden ibland. På löprundan till exempel. Det skulle aldrig falla mig in att ha någon form av ljud i öronen under en runda i skogen av flera skäl. Jag skulle för det första bli så trött i huvudet av malande toner i mitt huvud, för det andra kan man ju bli överrumplad av någon galning som attackerar en bakifrån och för det tredje finns ju risk att man tappar fokus på omgivande trafik om man t ex lyssnar på en spännande ljudbok.

Tjejmilen överst, Sicklaloppet nederst.. och absolut inga lurar i öronen !