Den vackra underskattade tystnaden

Det som gör mig glad är som sagt odling, träning, aktiviteter med barnen, bakning, pyssel, läsning, psykologi och givetvis naturvetenskap som jag specialiserat mig inom. En gång i tiden skrev jag också flitigt såväl poesi som noveller och längre alster. Inga märkvärdiga saker utan mer som egenterapi. Ja, jag har nästan oändligt många intressen som jag aldrig hinner fördjupa mig i numera. Musik var en stor del av mitt liv fram till 2002 då jag fick mitt första barn. Då lade jag ner den biten av mig själv fullständigt trots många år av operastudier på ganska hög nivå och pianospelande, komponerande. Det märkliga är att jag inte saknar det särskilt mycket. Jag tror jag liksom blev färdig med den delen av mig själv på något vis. Kan man bli färdig någonsin med sig själv? Nej, det tror jag inte - däremot finns det bitar i ens livspussel där man helt enkelt inte hittar fler bitar som passar. Musik är nog en sådan del för mig. Jag orkar knappt lyssna på musik längre om jag ska vara ärlig eller rättare sagt: Visst vill jag lyssna på musik, men numera är jag väldigt selektiv. Jag vill verkligen lyssna ordentligt och bara på en viss typ av musik och absolut inte bara ha något i bakgrunden som dödar tystnaden. Tystnad kan vara otroligt vackert att ha i bakgrunden ibland. På löprundan till exempel. Det skulle aldrig falla mig in att ha någon form av ljud i öronen under en runda i skogen av flera skäl. Jag skulle för det första bli så trött i huvudet av malande toner i mitt huvud, för det andra kan man ju bli överrumplad av någon galning som attackerar en bakifrån och för det tredje finns ju risk att man tappar fokus på omgivande trafik om man t ex lyssnar på en spännande ljudbok.

Tjejmilen överst, Sicklaloppet nederst.. och absolut inga lurar i öronen !