Ujujuj vad man springer och springer..

..och då menar jag inte löpträning som faktiskt har ett värde. Det är ett sådant himla "jalla" hela tiden att jag ibland nästan tror att jag dött och hamnat i helvetet. Ja, vad är det för liv man lever egentligen när jobbet blir huvudsysslan och ens barn bisysslan? Är det inte så att barnen är en stor del av anledningen till att man jobbar och så hinner man knappt med dem och när man väl är med dem är man så slutkörd att man knappt orkar vara trevlig.

Jag har ett jobb jag verkligen gillar och som ger mig tillfredsställelse intellektuellt. Både lönen och förmånerna är bra. Jag har även möjlighet att förlägga delar av min arbetstid på distans och därmed få både mer tid och ork över till barnen, men... DET RÄCKER INTE! Snart är de vuxna och vad har jag gjort? Jo, jobbat bort hela deras barndom! Och för vad? För att kunna bo i ett bra område och kunna köpa allt de behöver, kunna ge dem bra och näringsrik mat, ha råd att låta dem gå på olika aktiviteter, resa utomlands några gånger om året mm. Varför klagar jag? Jo, allt det här springandet och stressandet .verkar poänglöst. Jag hinner ändå inte med. Dyker något oförutsett upp som sjukdom, problem i skolan, problem med far- och morföräldrar så kraschar allt.

Min dotter började på balett och tyckte det var jättekul första terminen och så började hon i söndagsskola, vilket gör att hennes helger inte är lediga. Nu har hon varit sjuk och gråter över att hon aldrig får vila. Långa dagar i skolan och det som ska vara kul är jobbigt. Kanske går det över snart. Hon har haft öroninflammation och håller på att återhämta sig. Hur mycket ska man pusha henne? Jag tror hon kommer bli ledsen om hon slutar med baletten när hon i så fall inser vad hon gjort. Samtidigt vill jag inte tvinga henne om hon verkligen inte vill. Det är mörkt och kallt och hon vill bara mysa inomhus i värmen och absolut inte utsätta sig för vare sig tunnelbana eller buss och inte minst sunkigt väder.

Båda barnen längtar tillbaka till dagis..till nästa lov.. till nästa semester. De längtar till att bara få vara lite mer. Det är ju alltid något och mest av allt vill de vara med oss, sina föräldrar och det kanske de inte vill så länge till och vi har ingen möjlighet att ta vara på detta.

Jag fick mig en tankeställare när vi var på Gran Canaria första gången 2009. Då var de så små mina pluttisar, bara 3 och 6 år. De var helt överväldigade över att plötsligt, mitt i december, komma till sommaren. Båda barnen vädjade till mig att vi skulle flytta dit. "Då kan du träna mamma medan vi solar och badar". För dem lät det så logiskt. När vi steg på planet för att åka hem utbrast sonen upprört: Varför bor man i Sverige när man kan bo på Gran Canaria? Jag hade öppnat dörren till en alternativ verklighet för barnen och de kan verkligen inte förstå att man inte väljer den.

Ja, nu har vi gjort Kanarieöarna till en tradition och varit där en vecka varje vinter sedan dess. I höst bryter vi traditionen och drar till Dominikanska Republiken i Karibien. Det ska bli spännande.. Nästan två veckor blir det. Överväger om det finns en möjlighet att.. kanske..byta livsstil och land.. åtminstone ibland. Vad är det som stoppar oss egentligen?