Så här nöjd med mig själv var jag för att jag vågade ta steget ut i det okända :)
På vissa stationer fanns det extradörrar på perrongen som öppnades när tunnelbanan kom. Sådana skulle jag vilja ha i Stockholm med. Jag är alltid orolig när det är rusningstrafik.
Resan tog ungefär dubbelt så lång tid som jag förväntade mig och kostade betydligt mer än var mina bekanta sagt. Anledningarna till detta var troligen att tåget jag tog blev stående länge vid flera stationer och kostnaden var för den första delen. Man kunde inte betala hela vägen från Mirato Mirai där jag bodde, till Asakusa (/asa'kska/) där templet låg, utan man fick betala till någonstans på mitten där jag bytte tåg och sedan betala en tilläggsavgift när man klev av vid slutdestinationer. Tror mina bekanta missat att lägga ihop båda dessa avgifter. Jag betalade således 450 yen plus 240 i tilläggsavgift. Detta motsvarar ungefär 60 kr. Inte så farligt tycker jag. Väl framme i Asakusa var det inte så svårt att hitta templet trots att jag egentligen bara gick runt lite på måfå. Jag frågade givetvis om vägen, men jag tappade bort mig redan efter första svängen så jag gick där det såg ut att vara mest folk helt enkelt.
Själva templet var imponerande, men det som slog mig var hur många buddhister det verkar finnas bland oss västerlänningar. Väldigt många av besökarna gjorde buddhisthälsningar, tände rökelse och slog sig ner för att meditera eller be. Hmm.. Kanske var det konverterade buddhister som sökte sig till templet eller så blev folk så överväldigade att de kände sig som buddhister? ..eller så var det mest en kul grej. Kan inte låta bli att tänka det sistnämnda och det kanske inte spelar någon roll heller för den delen. Nåväl. På torget framför templet kunde man tända rökelse.
Själv är jag ju katolik (av den mer liberala sorten ska jag kanske tillägga) så att tillbe buddhistiska läromästare finns inte riktigt på kartan för min del, men att besöka ett tempel är ju intressant oavsett vad man tror. När jag var tonåring hade jag i och för sig en flirt med buddhismen och min underbara och mycket speciella pianolärare diskuterade mer än gärna Siddhartas liv och leverne under lektionerna. Hon tipsade mig om den Tibetanska dödsboken som stått i bokhyllan sedan dess. Jag har fortfarande inte läst ut den...
Jag kan ju bekänna att jag faktiskt slängde ett 50 yen mynt i brunnen vid ingången - för lycka. Det räcker med 5 yen, men eftersom jag inte hade det så fick det bli 50. Kanske får jag 10 gånger så mycket lycka nu :)
Kvinnor i kimonos fanns det gott om. Blev lite sugen på att köpa en till dottern och kanske mig själv med, men det blev lite andra saker istället såsom vinkande katter, t-tröjor och muggar :)
Det var väldigt turistigt runt om tempelområdet, så jag hade inga som helst problem att hitta souvenirer av det slaget som förväntades av familjen hemma.
Templet omgavs av en stor park med massa minnesmärken och statyer med altare där man kunde lämna blommor och tända rökelse. Jag är ju lite svag för trädgårdar som ni säkert vet vid det här laget så jag strosade runt där ett tag med uppfällt paraply likt en äkta japanska :) . Hade egentligen med mig paraplyet ifall av regn, men i Japan använder man det även som parasoll lärde jag mig. Ingen dum idé alls faktiskt.
En del statyer hade till och med fått kläder.
Det fanns även en damm med massa koikarp. Visste ni att en koikarp i princip kan kosta hur mycket som helst? I Japan är det inte ovanligt med priser över 50 000 kr, så här nedan ser ni en mindre förmögenhet som simmar omkring helt ovetande om hur exklusiva de är. I Sverige ligger priset vanligen på omkring 3-4000 kr.
Har ni lite för mycket pengar som bränner i fickan så importera några karpar från Japan och problemet är löst :)
På vägen tillbaka till Yokohama hade rusningstrafiken hunnit slå till och jag fick stå hela vägen utom den allra sista biten till Minato Mirai.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar